Tävlingsåret 2019
Ja nu har ju tävlingsåret helt klart slut och det är dags för min årliga lilla tillbakablick.
Nytt för iår var ju att Snorkfröken också fick följa med på några tävlingar, vilket var lärorikt för oss alla tror jag.
Första tävlingen var 5e maj på Dannero.Både Baidah och Snorkfröken åkte dit och Jennifer och Sabrina följde med och hjälpte mig. Snorkfröken var först ut och gjorde otroligt fint ifrån sig första rundan Trail at Hand. Hon lyfte noggrant på hovarna och följde mig runt hela rundan. Tyvärr blev det ingen prisutdelning denna klass då det bara var två deltagande. Klassen efter var en svårare nivå och då var hon mer stressad, kanske för att hon fått stå och vänta med Baidah och inte ville lämna henne igen eller bara för att hon var slut i huvudet efter en lång resa och många nya intryck. Men jag var nöjd med henne efter den andra rundan också, trots allt en tvåårings längsta resa och första tävling!
Baidah vill jag minnas att jag inte var särskilt nöjd med. Alla klasser kändes som ett skämt ungefär. Reiningen minns jag ganska lite av, Pleasuren var ett race om vem som kunde varva de andra flest gånger och ranch ridingen kommer jag inte heller ihåg särskilt mycket ifrån. Inte vår dag iallafall.
Inför hemmatävlingen drog Baidah på sig sin hovböld för denna sommaren. Så Snorkfröken fick åka ensam till vännäs ryttarförening den 1 juni för tävling. Världens bästa Pappahäst fick aggera ersättare för Baidah då Elin var så snäll och lånade ut honom i två klasser åt mig. Snorkis var först ut och skötte sig jättebra i båda klasserna. Det enda problemet vi hade var att hon inte ville backa runt en bom som ahde en kon en meter från ena kanten som hon skulle in mellan. Men det var väl inte hela världen. Hon blev placerad som 2a i den första klassen tror jag. Hon var också överlycklig över att träffa både sin storebror och sin pappa på tävlingsplatsen, så glad att hon hade svårt att släppa blicken från dem, men det gick ju bra iallafall.
Grand och jag red Trail och Ranch Riding, jag vill minnas att det ändå gick helt okej förutom nån liten smågej här och där.
Johan, Anna och barnen kom förbi och tittade lite och hälsade på Snorkfröken som stod i stallet resten av dagen efter sina klasser. Alla i stallet var så impade över hur snällt hon bara stod i sin box. Det är så roligt att höra när hästarna sköter sig fint på tävlingsplatserna.
Nästa tävling var Sportcupen. Oj oj oj vad det velades innan vi anmälde oss typ sista dagen. Baidah hade ju precis läkt sin hov och sitt sår som hon fick sy när hon sprang igenom staketet. Jag visste inte om såret skulle vara känsligt för att gå upp men efter att ha fått lite hjälp att komma ned på jorden så anmälde vi oss och åkte ned på vår bästa tävlingshelg någonsin! Klass efter klass bara chockade hon både mig och Elin.
Fredagen började med Utställningen som gick ungefär som väntat, hon fick höga poäng på ben vilket man alltid blir glad för men ingen placering. nästa klass var Native Costume där vi blev 3 av 3 och sista klassen var Trail at Hand där vi kom 1a av 8 och Elin såg inte ut att tro sina ögon när vi smög upp till ridhuset för att visa vår rosett.
Lördagen började med att allt inte riktigt stämde när vi kom ned till Baidah på morgonen. Men efter ett tag så fick vi höra att Baidah hade tagit sig ut på natten med täcket flygande efter sig, hon hade varit väldigt snäll och lätt att fånga, de hade kollat att hon var okej och sen ställt tillbaks henne i boxen. Många märken efter hennes skon på väggen tyder på att hon hade rullat fast, några sår på benen och halsen var allt, men hon gick fint igenom veterinärbesiktningen så vi red på. Dagen fortsatte bra med en chockerand seger i Ranch Trail av 7 ekipage. Sen var det dags för Speed där hon chockade oss för tredje gången på två dagar och knep en andra plats av 10 hästar, hallå, vad fick jag med mig för häst från Norrland egentligen? Så bra trodde jag ju aldrig att det skulle gå så jag hade lämnat henne i boxen för att börja bygga på hoppbanan då jag ändå inte ens trodde att vi skulle upp bland de 6 placerade haha, ni kan tro att jag funderade på om jag bara stod där som en idiot bland hästarna och väntade på ingenting, men nej. 4 år tidigare fick hon ju galoppera ett ärevarv åt sin pappa som inte hade tid att stanna så det jämnade väl ut sig. Sista klassen för dagen var Pole Bending som började med en så snabb och bra runda. Sen sjabblade jag bort allting genom att gasa och bli alldeles för taggad själv i andra rundan och helt tappa kontrollen, vi välte en pinne och svängarna var pinsammt dåliga. Surt sa räven för där försvann också våra chanser att ta hem cupen hade jag ju räknat ut. Men kul hade vi!
Sista dagen började med Reining. Den största frågan här är egentligen - varför blir jag alltid såå nervös inför Reining? Baidah kändes lite stressad i ridhuset efter dagen innan då det var sånt ös där inne så mitt största fokus flyttade sig från snurrarna till att vi skulle vara lugna. Väl inne på banan kändes det jättestressigt. slutade med placeringen 2 av 5. Nästa klass var Ranch Riding och Baidah var sååå tittig på allt runt staketet och jag var minst lika arg som hon var tittig. Hon hade ju gått på den banan flera gånger. Men något gjorde hon rätt och snyggt för även här tog hon hem en seger, av 7 st. Sista klassen för dagen var Barrel Race och där fick hon alla rätt och en klass jag aldrig glömmer. Så stolt jag var efter de rundorna alltså, hon hade många sekunder tillgodo med sin seger där. I cuperna kom vi 2 av 3 i timed events och 2 av 10 i western rookie. Det var inte något jag alls hade fokuserat på under tävlingen, det var timed events jag var mest inställd på så andra platsen i westerncupen var en stor bonus bara, väldigt roligt faktiskt att få den överraskningen haha! Det var en väldigt stolt men trött matte som fick styra hemåt i åska, men tur var det att jag hade bra sällskap med mig i Vilja som höll min hjärna aktiv hela vägen med gissningslekar och musik.
Efter detta fick vi över en månads vila tills det var dags att åka till Piteå den 25e augusti, hela gänget igen. Snorkfröken fick sova över hos mamma i lycksele för första gången och Baidah var där för andra gången då. Tävlingsdagen var otroligt långsam och när vi for hem tyckte jag inte alls att det var värt den lågna resan tyvärr. Först var jag tvungen att göra iordning Baidah för Reining som blev något av en dragkamp då hon ville dra ut mot utgången då hon visste att snorkis var där utanför med mamma. blev inget vidare resultat och jag tror vi hade avbrott i galoppen. Sen var det Snorkisens tur att gå två Trail at Hand rundor. Baidah stod hela tiden i hörnet av ridhuset som en cool tant tillsammans med mamma och Snorkfröken fljde motvilligt med mig runt hela banan. Hon gjorde allt jag bad om men det var det och sen var hon så less. Men hon var världens gulligaste på prisutdelningarna som vägrade stå vänd mot publiken, så de fick hennes rumpa medan hon stod och tittade på Baidah. Sen fick hon ställa sig och sova i transporten medan Baidah gjorde sina tre klasser hon hade kvar. Trail på två nivåer gick som väntat. Första klassen var mest för att titta på allt och i den andra fick hon briljera. Precis som vår favoritdomare tipsade oss om. Så hon fick iallafall en seger till efter sportcupen. Ranch Riding gick egentligen inte dåligt men vi fick ändå en dålig placering tack vare en spark i ett byte och att ryttaren glömde vars ett avbrott skulle vara.
Sista tävlingen för året blev en hemmatävling den sista augusti dit Baidah fick åka ensam. Men hej vad dåligt det gick. Baidah var livrädd för allt på båda trailbanorna, något moment gick bra men jaa. inget att hänga i julgranen men i båda klasserna blev jag förvånad att vi inte var uteslutna. Ranch Ridingen var varken dålig eller bra men vi hade svårt att komma ut till spåret pga tittighet vill jag påstå. Vi avslutade med att nolla oss i sista klassen för året, jag tror inte vi nollat oss i något på hela säsongen också är det så vi avslutar. Men tydligen red jag fel mönster, vilket jag inte alls förstod i efterhand. Om inte det betyder att jag gjorde en för många eller för få snurrar men det tycker jag isåfall inte är fel mönster? Men men. Inte heller var vi särskilt nöjda efter att vi lämnade den här tävlingsplatsen men det var ju helt på oss själva.
Så årets rosett skörder såg ut så här:
Snorkfröken har jag varit stolt över hela vägen och Baidah var jag såå stolt över efter sportcupen, alla andra tävlingar har ju egentligen gått lite som vanligt. Någon skitsak här och där som förstör för oss, sportcupen gav oss mest en glänsarblick på hur det kan gå när tävlingskarman vill oss väl.
Ingen distansstart gjorde vi heller då bilen gick sönder för mig och jag snabbt som blixten blev en fattig människa. Tävlingen vi tänkte åka till blev inställd så det var väl helt enkelt inte menat att hända iallafall.
Nu hoppas vi bara att jag kan bygga upp min tävlingskassa lite tills nästa säsong börjar så vi kan komma ut för lite revansch!
