I mitten på maj blev Baidah halt, under första veckan så blev hon först bättre men sen tvärvände det och hon blev så mycket sämre så vi åkte in till vetetinärstationen och verkade upp ett stort hål ned till en hovböld. Efter det blev det gips och "vindskyddsvila" i några veckor. Baidah blev fort bättre från hältan men hålet i hoven tog sin tid innan jag ringde och frågade om det verkligen skulle bli en skorpa över hålet, och fick veta att nej, det brukar inte bli det, det skulle bara torka upp och sen kunde jag låta henne vara utan. Under tiden hon var gipsad skulle jag dessutom vara snäll och släppa henne en stund på betet. Hon går ju aldrig genom stängsel plus att jag lämnade henne där så jag trodde det skulle vara lugnt. Det är ju en sak att bli lämnad av småsystrarna, då förstår jag om det blir stress men när man har lämnat dem i vinterhagen och går till en egen gräshage, då har jag lite svårare att förstå varifrån stressen kommer som gör att man måste springa genom ett stängsel och skära upp benet... Och detta såret... Jag tror jag involverade typ 6 personer i huruvida det behövde veterinärvård eller inte. Det såg ut att gå hela vägen genom huden och var över hasen så jag blev för rädd att hon skulle ha skadat leden för att inte ta ut någon. Så veterinär kom ut, tvättade, sydde och plåstrade om. Sen fick vi klara oss själva. Det såg bra ut. Det blev fint ihopsytt och leden verkade inte ha kommit till skada. Dagarna efter kom ingen svullnad eller hälta heller så det gick bra. Den första veckan med såret stod hon fortfarande instängd med gips på hoven också. Så fort hon slapp undan gipset fick hon gå ut med de andra och börja beta in sig mer. I söndags limmade jag på henne skor och skrittade för första gången på en månad. Igår så tog jag bort stygnen och sen for vi ut och skrittade och travade en del. De fick också gå ut på heltid på betet igår så nu börjar livet likna något igen!