...Går till Snorkfröken!

 

I torsdags kom Lina och red och denna gång blev det vanlig promenadutrustning för snorkis, grimma och reflextäcke. Så när vi kom upp på några åkrar tänkte jag att hon kan ju få trava lite på en volt och träna lite longering eftersom jag hade det långa grimskaftet och om hon travade vuxet och fint?! Alltså hon var så fin! Hon skulle busa till det dock i varvbyte och visst kom det något luftsprång och så men ändå, lite glad måste man väl få vara? Även lite galopp testade vi och hon fattade på kommando och första avsaktningen i båda varven latjade hon till det men andra så var hon så duktig! Även Lina var impad över hur duktig vildjuret helt plötsligt var! Hon har ju sett henne rocka loss vid longering på ridbanan nån gång. Men hon har väldigt lätt att lyfta från marken konstaterade vi, hon behöver liksom inte ens ta i så flyger hon...*Skrattar nervöst och tänker på framtiden då nån ska sitta på den där smidiga, busiga, glädjeskuttande ponnyn*.

 

Sen traskade vi vidare och kom till en "bro" som består av några betongbitar över en bäck som hästarna normalt tycker är ganska äcklig. Nu var den totalt översvämmad och det var nog mer än en meter brett vatten och typ 15 cm djupt att gå över. Jag gick tveklöst igenom med mina gummistövlar och vad gör Snorkis då? Jo hon bromsar, sänker huvudet, luktar lite på kanten av vattnet och sen går hon lugnt igenom! Baidah stod flera meter bort och såg ut att tycka vi var helt pantade. Så vi skulle gå tillbaks och då stannar Snorkisen till och med i vattnet med alla fyra hovar och står och låter mulen följa med strömmen och känner på vattnet liksom. Alltså jag tackar alla gudar för just den delen av psyket och inställningen hos en häst, liksom att "Jaha går du så kan jag också gå där" och det vill jag uppmuntra. Det är där jag och Baidah blir oense, då är det lättare att sitta på och driva över men i min hjärna borde det vara mer logiskt att hon ser att jag gör nått så är det ok men nej. och det slutar oftast mett oergonomiskt hopp. Bäckar och broar alltså. Nu lever jag inte i nån drömvärld, Baidah går ju ofta dit jag ber men ibland är vi verkligen två tjej-hjärnor som krockar. Och Snorkis kan också tveka, över broar och in i släpet och så, men det är trevligt att ibland uppleva hur självklart nått plötsligt är och då blir jag väldigt glad och imponerad, hoppas det framgår till hästen bara.