Jag måste ändå få säga att 2019 inte var att hänga i julgranen, varken för mig eller mina närmsta. Det har också varit blandat med mycket bra såklart men det har också varit saker jag har saknat. 2019 var nog inte heller den här stackars bloggens år. Allt har sin tid såklart, men jag har nog behövt min tid till att gå igenom vissa saker utan att skriva om det. Ur det tråkiga vill jag ändå tro att det kommit mycket fint samtidigt. Mycket kärlek och närhet och jag har kännt att alla runt mig verkligen ställer upp och när de har behövt mig har jag fått finnas där tillbaks.

Men kan man någonsin riktigt säga att ett år var perfekt? Eller bara skit? Allt går ju lite hand i hand, så är väl livet. Men ibland kanske det bra är så bra att de väger upp för det dåliga. Men jag kommer inte att förutspå att 2020 ska bli mitt år, jag tror nog att alla år måste vara mina år, så länge jag lever, är hyfsat frisk och mina människor och djur i livet också mår bra. 

... 

Men året började iallafall med största fokus på att flytta till en ny lägenhet för mig och Emil. Jag var otroligt skeptisk och hade inte höga förväntningar. Men med facit i hand så var det nog det bästa som kunde hänt vår boendesituation för tillfället. Jag trivs väldigt bra där faktiskt, det må vara litet fortfarande men det är så mycket ljusare och finare. Det känns inte längre som att jag sitter instängd i en källare.

 

Jag försökte med att motionera mer, köpte ett par längdskidor som inte tog många turer, började jogga brevid Baidah under hennes värmning, joggade några gånger på riktigt på gammlia och tog grönt kort i klättring för att kunna vara med Emil i klätterhallen lite. Paddlade i sävarån för första gången!

 

Baidah gick det dåligt för i början på sommaren med dubbla skador, men hon repade sig ändå i lagom tid för sportcupen och vi gjorde sammanlagt ynka 4 tävlingar det här året. Snorkfröken var hack i häl med sina 3 tävlingar och under hösten blev jag hennes fodervärd. 

Vi spenderade mycket tid hos mamma under sommaren både jag och Emil men Baidah var också med i några dagar. Hon fick ju sin egen hage byggd där till och med. Jag och Emil tog ett litet äventyr till hemavan också, gick några kilometer längs kungsleden i 28 graders värme och återvände till älskade ruttjebäcken! 

Hösten drog igång med att jag fick mitt andra motorhaveri under mina knappt 5 år med körkort. Passatens historia har jag frustrationsgråtit färdigt över och det har inte och göra med att min älskade bil bara gick sönder utan förvarning och att vi gick så mycket pengar back på att sälja en trasig bil mot för vad vi hade fått för en hel, plus att vi blev tvugna att hosta upp en hel del pengar till en ny bil som också den bara tänkt bråka med mig. Utan den människa som ringde upp mig och ville hjälpa mig inte var något alls att lita på och i två månaders tid gick vi och var osäkra på var vi skulle landa med det hela. 

Jag borde kanske bli mekaniker ändå, det skulle nog spara mig mycket pengar i det långa loppet om min historik ska fortsätta i samma takt! - Men något väldigt gott som kom ur Passatens plötsliga död(och sedan återuppståndelse), är att Emil var en klippa känslomässigt men också praktiskt och gjorde ett ark för min och vår gemensamma ekonomi där jag har mer koll på vad jag har att lägga åt sidan och så, mer koll helt enkelt vilket är skönt!

 

Jag hatar att prata om nyårslöften. Jag gillar nog inte att ha pressen att åstadkomma något och sen känna att jag misslyckats. Men jag tänker att jag ska lova mig själv att det här året ska jag motionera ännu lite mer än förra(inte så svårt att klara av), jag ska vara bättre på att höra av mig till mina vänner och jag ska försöka ge lite mer kärlek åt bloggen. Det känns bara som att jag i flera års tid skrivit exakt samma saker varje dag, hur ridningen gått och bla bla bla. Det blir väl lite långtråkigt att både skriva om men också för er stackare som faktiskt läser.