Igår var det dags för Buster att få vandra vidare till evigt gröna ängar, till Yade och till andra hästkompisar som han känt genom sina 27 år här under jordelivet.
Buster är bland de klokaste individer jag känt och han har alltid varit min klippa. Han har varit hästarnas klippa.
Under Baidahs två år här så har han alltid varit med. Första månaderna så var de fler hästar, men vid årsskiftet så blev det bara mina troll kvar. Sen har det varit bara dem, förutom den där sommarmånaden när Lillan gästade oss för träning och nu sen i våras när Sneis flyttade in.
Dessa två. Som syskon i smågnabb, men inte ofta. De skulle helst gå med varandra, ingen av dem var väl någon ledare, de var ju ett team för det mesta.
Och du och jag då?
Jag har sagt det förr, efter Bella var jag förkrossad. Jag tittade knappt på Hästnet efter någon ny. Var faktiskt inte så sugen på en ny, jag kunde låta det ta ett tag. Men så behövde Annukka en sällskapshäst och jag såg en bästa vän i dig, och jag tror du såg en bästa vän i mig med. Om vi hade roligt? Jaa! Vi började hoppa lite smått, vissa försökte ge oss tips men vi lyssnade för artigheten och hittade vår egen väg. Tills vi började träna på riktigt iallafall. Som jag litade på dig! Det var bara att styra och låta dig sköta det mesta med avstånden. Du hoppade gärna av tidigt och stort om du inte kom perfekt, det blev bättre än att krypa nära, jag visste att du kunde det där. Och som 23åring så är det ingen som behöver komma och lära nått nytt. Kanske lära att tagga ned lite. Men oj vad vi har lekt, i ridhuset en gång med en massa hinder som stod framme. Vi var helt ensamma och det är en timma jag aldrig glömmer med dig! I skogen har vi galopperat en hel del och som du tyckte om det! Vi tränade en gång för Elin också, vi avslutade med rollbacks, vi var kanske inga höjdare på det men nog var det kul!
Efter vår pik så tackade du för dig i stort sett. Du blev lite bråkig och drog åt håll som du själv bestämde. Då kände jag att det var dags att trappa ned. Så det blev inte lika mycket ridning längre. Vi höll igång lite på halvfart i ett år och sen flyttade Baidah till oss och du fick bli heltidspensionär, ibland handhäst och ibland bära något barn, för du var helt fantastisk med barn. Sista året har du inte burit mycket annat än ett täcke på din rygg när det behövts.
Du är också den enda hästen Emil velat promenera med. Alltså frivilligt. Du nådde verkligen ut till hans lilla hästhjärta, du var nog den som skapade hans hästhjärta och som jag vet att han kommer sakna era små stunder. Dig var det värt att be om en puss trots allergin.
Under all den här tiden så har du ju varit den mest pussgoa häst jag haft. Ingen kan reagera så fort på ordet "puss" som du. Det var ditt trick! Och ingen kan man hänga runt halsen och bara kramas med som du. Bästa bästa häst!
Men hullet har du haft svårt med och tänderna har inte varit toppen. Det här beslutet är för att gammleman inte ska behöva kämpa en vinter till. Hur glad och pigg du än varit så säger ju kroppen annat. Det är allt annat än för min skull. Hade jag med gott samvete kunnat ha kvar dig så hade jag behållt dig vid min sida i oändligheten. Men du ska få må bra, och det gör du nu, på andra sidan, där vi möts i framtiden ❤️ vi tog en promenad innan och jag borstade igenom dig en sista gång. Ett helt paket hårdbröd och ett paket med morötter tuggade du lätt i dig mellan alla pussar och kramar och borsttag.
All den kärlek du gett mig, den är värd allt i världen och den är med mig alltid.
Som jag sa till mamma. Vi kan inte vara rädda för att fästa oss vid våra djur för mycket. Om vi håller tillbaks för att det inte ska göra så ont när vi måste släppa dem, så har vi ju inte fått ut allt av dem heller. Jag älskar dem hellre allt vad jag har när jag har dem än att inte våga tycka om dem för rädslan. Ont kommer det göra ändå. Ont gör det, men jag vet varför, och det är något fint.
Jag är också glad att Buster inte behövde lämna oss redan den sommaren då han var deprimerad efter Yade. Det hade varit så fel. Nu har han varit en lycklig häst som nästan jämt haft någon annan kvar i hagen sen de blev 3. Han har haft en fin sommar och bara njutit, precis som jag ville ha det. Han har busat och galopperat med Sneis och stått i triangel och kliats med de andra ❤️
Det är en stor tomhet du lämnar efter dig. Din kärlek, dina varma blickar och dina små rackartyg emellanåt, de kommer saknas. Du kommer saknas.
Jag är en 23-årig tjej som bor i kalla Norrland. Här får ni följa mig och mina hästar.
Hon som jag är stolt ägare till är Baidah, född -10, e: Grand, u:Blameless
I hagen går och Älskvärda lilla Snorkfröken -17 som är Baidahs lillasyster och som jag blev fodervärd åt hösten -19.
Just nu tävlar och tränar vi i olika westerngrenar och i framtiden skymtar vi nog lite banhoppning.
