Baidah fortsätter att vara på toppen humör! Häromdagen var hon mer i luften än på marken. Det var blåsigt och hon var busig uppe på en väg vi inte varit på på länge. Sen när vi kom ner på den vanliga vägen igen så var hon sitt vanliga jag och travade på lugnt med sänkt huvud på långa tyglar. Det är lite roligt hur hon bara kan tvärvända i beteende beroende på var man är. 

Sen har jag även försökt ge lite mer kärlek och uppmärksamhet till Sneis de senaste veckorna. För om jag ska reflektera över hur tiden är fördelad på hästarna så har Sneis allra minst tid. Baidah har ju såklart sin tid som är utsatt för henne, borsta och motionera och så. Sen så tar ju Snorkfröken sin tid själv och umgås med mig när jag mockar. Alltså jag väljer inte aktivt att gosa mer med henne för hon tar ju för sig. Och när hon står och knådar mina axlar med mulen i en kvart eller bara hänger mulen på min axel och nosar på min kind i en mindre evighet (alltså medan jag står och mockar följer hon varenda steg jag tar för att mysa), så kan jag ju inte inte klia tillbaks lite(hon är så fruktansvärt söt så det gör ont ibland). Men Sneis tar inte för sig, då blir det inte mer än att jag klappar henne lite när jag går förbi. Jag har så svårt för att det ska behandlas olika alltså nu när jag har insett det. Det är klart att Baidah ska ha mest av min tid. Och nu när jag jag tränar med Snorkis så blir det ju så att hon får mer tid men då har jag jättesvårt att inte ta ut Sneis och göra något litet också för annars tycker jag synd om henne som bara får se på när de andra går ut och aktiveras. Jag har ju problem med blödigheten inser jag.