I måndags var jag så duktig. Joggade med Baidah 2 km innan jag hoppade upp och red henne riktigt svettig och hoppade av och joggade nästan 1,5 km till på vägen hem. Vi båda fick alltså ordentligt med träning (ordentligt för mig är dryga 3 km när det är andra träningspasset bara, hehe). Sen satte jag mig i bilen och ungefär halvvägs hem  började jag må dåligt. Väl hemma slog magsjukan till och jag fick sova på badrumsgolvet halva natten. Tisdagen kunde jag knappt gå mellan sängen och soffan så pappa fick sköta om hästarna. Men onsdag tvingade jag mig själv ut, det kändes så skönt att få frisk luft och ny energi av hästarna! Baidah och jag tog världens minsta promenad till missionshuset för att kolla om Gösta var inlåst där då han varit borta sen i söndags men icket. Så igår var jag nästan helt återställd från feber och huvudvärk så vi tog en underbar liten ridtur.

 

Idag däremot, så slog vi på stort. Långskrittning stod på schemat. Tyvärr tog allt lite mer tid än vanligt så det blev inte mer än 90 minuters skrittning men småtjejerna fick följa med på 45 minuter var! Så nöjda hästar som gick med öronen spetsade hela tiden. Snebena var kanske världens lyckligaste, hon ville ta ledningen och det sprätte liksom i kroppen på henne ibland. Snorkfröken har ju aldrig varit handhäst med mig och Baidah, hon kändes väldigt ödmjuk och frågande i början, hon skötte sig perfekt hela tiden, till och med när det stormade på helt galet i träden upp i skogen så gick hon så coolt!